Visst är det ganska fascinerande och samtidigt tragiskt att valstrategin redan ett år före valet ser ut att gå ut på rena kohandeln, med den privata plånboken som insats. Hur kommer det sig att värden som solidaritet, trygghet och kvalitet blir så ointressanta i hårt pressade ekonomiska lägen? Jag kan förstå att många röster kommer att handla om att säkra eller trygga den privata ekonomin, men är rätt medel verkligen genom skattesänkningar? Vad händer om vi istället ställer oss frågan; Var ska medlen till alla dessa skattesänkningar tas ifrån? Vad och vilka får stryka på foten på grund av dem?
Svaret är enkelt; med nuvarande regering får de som inte är med och bidrar till samhället stryka på foten.
De som ej ror båten får inte heller sitta med i skutan.
Alliansen använde under valrörelsen ordet Utanförskap som ett av sina ledord… tragikomiskt kan tyckas… det är väl precis det de har lyckats skapa med sin politik. Vi kan idag urskilja ett Sverige med stort utanförskap där de som ej platsar inom dess arbetslinje eller de som ej främjar den ekonomiska utvecklingen och tillväxten i Sverige sätts i ett sorts utanförskap. Vi har sett flera exempel på detta; långtidssjukskrivna (rättare sagt 54 000 som nästa år ska in i arbetslivet igen), ensamstående föräldrar, låginkomsttagare, arbetslösa mfl mfl. Aldrig någonsin har väl behovet av ekonomskt bistånd varit så stort som under 2009?
Nej, vi kanske ska inse att nästa års val är större än enbart den individuella plånboken och kohandeln om denna. Jag hoppas att nästa års val kommer att handla om människovärde och allas rätt till en tillvaro och del i allas vårt samhälle, där vi går och röstar för ett bättre Sverige och inte för ett nationellt område fyllt med egenintressen.
